Vad blir du inspirerad av? Din spegelbild, någon du följer på Instagram, din tränare, dina lagkamrater, din puls, känslan av att vinna, känslan av att kämpa, glädjen i att göra det som du brinner för, dina föräldrar, dina barn, känslan av att kläder som passade förr återigen sitter bra....
Inspiration är någon väldigt individuellt och inget som kan påtvingas någon utan något som var och en får hitta. Vissa får ny inspiration flera gånger om dagen och vissa kan gå år efter år och fortfarande inte hitta "det". Inspiration är inte heller något som på egen hand löser någonting, men det kan plocka fram det där lilla extra som krävs för att man ska orka jobba mot de mål som man medvetet eller omedvetet sätter upp.
Sedan finns det dom som inte behöver någon direkt inspiration, såvida inte kräkkänslor, blodsmak i munnen och oförmågan att ta ett steg till räknas.
I mitt högst personliga fall är inspirationskällan svävande, om än resultatinriktad. Går mer igång på att pressa mig själv, ge allt som jag kan när det gäller, ligga precis på, gärna strax över gränsen vad jag klarar. Den är inte tillräckligt stark för att i alla delar ersätta "måsten" med träning eller för att hindra mig från att ta en extra öl på helgen. Med åldern har den fått stå tillbaka för tecken på skada (förr sprang man bara vidare) och jag har blivit mer uppmärksam på signalerna som kroppen ger när något är fel. Men även om jag inte kan sätta fingret på vad det är som inspirerar mig så finns där något som gör att man med jämna mellanrum tar på sig kläderna, snörar på sig skorna och springer (ofta efter en boll) tills lungorna försöker krypa ut genom bröstet.
Det är ofta i det läget som det andra kommer, ibland krypande och ibland som en blixt, dvs Irritationen. Jag har aldrig varit en talang, alltid haft medioker bollkänsla, skaplig speluppfattning och som bloggens namn säger, "Mer vilja än förstånd". I min nuvarande sport började jag helt enkelt 25 år för sent för att det ska sitta naturligt i benen, kroppen, armarna och händerna, men springa, det kan jag. När jag är inne på planen är det ett läge som gäller, "ända in i kaklet", inte minst när det sitter folk på bänken som kan byta in när jag är för trött. Att då se personer som har allt det där andra som erfarenhet, rytmen, bollkänslan m.m. gå tillbaka efter ett misslyckat anfall, att inte ens försöka komma ifatt, att inte ens vara där och kämpa i andra eller tredje fas, det gör mig irriterad så förbannat.
Jag har ingenting emot att vara i det förlorande laget så länge jag känner att jag och mina lagkamrater har gjort det som vi kunde göra. Om inte så är fallet så är det bara slöseri med min, lagkamraternas, tränarnas och motståndarnas tid. Att kunna lämna med huvudet högt, som vinnare eller förlorare, är värt bra mycket mer än de poäng som behandlas i tabellen.
Så, bit ihop eller byt ut.
