Lycka och frustration

Känslan när man får axlarna, höfterna, bålen och allt annat som påverkar i, om än inte perfekt, så åtminstone så pass bra läge i samverkan med varandra så att man känner hur all anspänning släpper i löpsteget, hur man bara kan slappna av, hur pulsklockan visar att man dom senaste 100 meterna gått ner 10 slag / min, den känslan är väldigt, väldigt skön...  Och sedan plötsligt, pga koncentration eller brist på muskulatur så tappar man det och faller tillbaka på den smått stånkande, stötande löpstilen som bara minuterna tidigare lämnat... Frustration!

Eller som när man helt plötsligt känner hur man lyfter i vattnet, känner hur man börjar glida, känner hur greppet i simtagen sitter, för att sedan inse att man är på väg att tappa det, det blir tyngre, glidet försvinner och plötsligt har man tagit en fin sup av, förhoppningsvis, välklorerat vatten.

Vet inte vilken av känslorna som är starkast. Lyckan när man känner att, fan, det är så här det ska kännas! Eller frustrationen när man väl vet hur det ska kännas och man inte kommer dit.

Oavsett, så länge stunderna av det goda kommer oftare och oftare så får man väl stå ut med frustrationen, irritationen, ett par deciliter klorerat vatten och hoppet om att en dag, så är man mer lycklig än frustrerad när man tränar.