Träning hetsar inte mer än något annat

Det har under de senaste veckorna i olika typer av media varit diskussioner om "träningshets". Det stora startskottet från ett mediaperspektiv var när Rebecca Weidmo Uvell publicerade en artikel i Aftonbladet och sedermera satt med i morgonsoffan på TV4 (TV4Play) och där målade upp en bild som jag upplevde som väldigt skev.

Få har undgått den massiva ökning av informationsdelning som medier som Facebook, Twitter, Instagram, Google+ osv möjliggör och begrepp som "gamnacke" myntas för ungdomar som spås få kroniska skador då det ergonomiska ställningen i samband med utnyttjandet av en Smartphone lämnar en del att önska. Detta i kombination med att även andra webntjänster och appar (ex vis Funbeat) utnyttjar framför allt Facebook och Twitter för att göra statusuppdateringar gör ju helt enkelt att träningar synliggörs på ett helt annat sätt än vad det gjordes innan, och träning är den lilla delen (bilar, resor, telefoner, shopping... skulle man bli stressad över allt man ser som man vill eller inte vill skulle man ganska omgående stressas ihjäl). Skapar detta i sig en träningshets eller är det helt enkelt så att det är väldigt många som har svårigheter att anpassa användandet av dessa?

Argumentet att mina uppdateringar om den träning jag gör skulle skapa stress hos andra är på gränsen till komisk. Stress i mina ögon skapas av inre och/eller yttre påverkan på dig som person och om du nu är ok med att inte träna aktivt utan hålla dig igång i det dagliga livet, eller för den sakens skull inte röra dig alls, varför blir du då stressad av att jag har valt att träna? Jag blir inte direkt stressad av att se hur "du" har shoppat nya kläder eller skor, helt enkelt för att jag skiter i vilket.

Senast i raden av "offentliga personer" att släppa ett inlägg om detta är Katerina Janouch (blogg) som målar upp en bild av det som trots allt måste vara ganska liten del av befolkningen som går till det extrema och som dessutom varken lyssnar på sin egen kropp, inte konsulterar hälsovården, inte läser på och utnyttjar all den information som finns tillgänglig och dessutom tror att man blir vältränad bra mycket fortare än vad det går.

Ja, det är fastställt att smal är inte detsamma som hälsosam, att vältränad inte är detsamma som kärnfrisk och att träning på fel sätt kan ge skador. Det är också fastställt att vi får fler och fler problem pga inaktivitet och då menar jag inte bara viktproblem utan även problem som uppstår pga av ex vis för mycket stillasittande och bristfällig ergonomi. Här kan arbetsgivaren/skolan ett ansvar, då vi lägger 20-25% av vår totala tid där, som dom har börjat ta vilket Rebecca motsätter sig och menar på uppmuntran till att bli med aktiv är att likställa med någon form av rangordning av dom anställda istället för att se möjligheterna. Får man den känslan från sin arbetsgivare är problemet ett helt annat.

Jag är ganska övertygad att merparten av svenskarna kan lägga sin träning på en nivå som passar dom men samtidigt att väldigt många, inte minst ungdomar, behöver motivation och en knuff i rätt riktning. För 25 år sedan konkurrerade inte fysisk aktivitet med X-box, PS3, datorspel och "streamad" film över internet. För 25 år sedan cyklade man eller gick när man skulle till polaren, idag startar man Skype.

Så, hitta en nivå som passar DIG, lyssna på din kropp och ta hjälp om du behöver det, filtrera den information du får genom medier (lika bra du lär dig annars lär du bli stressad av allt annat också) och ta till dig den information du har nytta och glädje av. På samma gång, respektera dina medmänniskor oavsett om det är att dom tränar som galningar, eller inte tränar alls.

Jag fortsätter pressa mig själv, jag blir bättre på att lyssna på min kropp (framför allt om jag behöver ta det lugnt), jag fortsätter registrera min träning, jag fortsätter träna mot de mål jag sätter upp och jag behöver den lilla extra "push" som bloggar, media, kompisar och anhöriga ger mig för att helt enkelt inte bli en soffpotatis. Blir ni stressade av det är det ert problem, inte mitt.