Brist på skadeförebyggande ”fys” i svensk ungdomsidrott?

Internet är ett mycket bra komplement till alla resurser som finns i form av sjukgymnaster, välutbildade tränare osv och till all den kunskap som finns runt om i landet vad gäller träning, fysiologi, kost, skadeförebyggande åtgärder osv. Det är dessutom inte speciellt svårt att hitta mycket bra information, illustration, videos m m som beskriver övningar in i detalj som är gratis (kritiskt öga krävs som vanligt vad gäller Internet) och är man dessutom någorlunda hyfsad på Engelska så är utbudet enormt. Utöver detta finns det företag som har som verksamhet att fortbilda och informera (ex vis SISU) som släpper väldigt mycket information till ett överkomligt pris, de olika förbunden på olika nivåer vad gäller just deras sport och de skador som är ”typiska” (en Ortoped sa en gång att ”fotboll är ett annat namn för knäskada) m fl.

Så, med all denna information skulle man kunna tro att akuta skador och förslitningsskador torde vara ett litet problem inom ex vis ungdomsidrotten, vilket det eventuellt är (har inte har tid att kolla upp ev tillgänglig statistik) men man får känslan att det kunde varit mycket bättre. Givetvis är det många skador som är så gott som omöjliga att förebygga där helt enkelt situationen som sådan ger en skada oavsett. Väldigt viktigt att påpeka är att ledarna kan bara förändra och genomföra detta till en viss nivå. Utökat stöd och och framför allt fokus från föreningarna som sådant, förbunden, kommunerna (trots allt dessa som står för aktivitetsstöden) osv är nödvändigt. Vi ställer krav på utbildade domare och funktionärer och ja, formella eller informella krav på ledarutbildning finns också men i väldigt många fall är det föräldrar som ta ledarrollen och denna utbildningen genomförs inte (och är dessutom begränsad vad gäller denna biten). Dom stora föreningarna har väldigt ofta utbildad personal men majoriteten av ungdomarna som utöver idrott gör det i mindre föreningar utan dessa resurserna.

Inom ex vis fotboll och handboll så är ”fys” väldigt mycket förknippat med situps, armhävningar och konditionsträning medans skadorna är överrepresenterade vad gäller knän och i handboll även axlar (om man bortser från alla fingrar som stukas J). Visst, armhävningar tränar till viss del axlarna och konditionsträningen knäna men inte i den utsträckningen och med det kvalitén som krävs för att motverka skador.

Sedan har vi ju också övningar som i sig inte är ”dåliga” men som på det sätt som dom ofta används löper en hög skaderisk. Två exempel på övningar som är hyfsat populära, samtidigt som dom egentligen är ”livsfarliga” (framför allt då dom ofta sätts in i träningen som stafett eller tävling två-och-två) är:

1)      Skottkärra
Den som illustrerar skottkärran genomför övningen samtidigt som axelträning som sådant inte är på schemat, detta medans belastningen på armbågar och axlar ligger på gränsen (och ibland över) på vad lederna och musklerna klarar av, för det ska ju gå så fort som det bara är möjligt.

2)      Bära på ryggen
Kompisen ”rider” på ryggen medans både rygg och knän tar stryk

Nu är det ju så enkelt att om man är ledare inom ungdomsidrott så vet man att bara man nämner ”springa” eller ”fys” så är man inte automatiskt den mest populära personen den dagen. Få saker är ju så ”tråkiga” som just de två, inte minst då bollarna eller klubborna eller racket eller vad det nu än är bara ligger och väntar på att bli använda men det gör inte behovet mindre. Skadorna och motivationen för "fys" är inte ett mindre problem inom junior och senioridrott men den stora skillnaden är att man, förhoppningsvis, har en annan möjlighet att få utövarna att genomföra övningarna då man slipper "tjata" in det.

Den ”gyllene” medelvägen behöver hittas vad gäller:

-          Behålla glädjen
Få ungdomar skulle nog fortsätta om ren ”fys” är fokus. Lägg in övningar som en del av träningen. Varför inte köra ”utfall” som ”straff” när andra laget gör mål istället för armhävningar eller situps?

-          Begränsa tiden
Ingenting säger att man ska köra detta som majoriteten av en träning. En begränsad tid av träningen, till och med bara vid en av träningarna i veckan, gör stor skillnad (senast jag var ledare körde vi 30 minuter varje tisdag, resten av tiden körde vi en kort ”uppvärming” med boll och spelade resten.

-          Funktionell och med egen kroppsvikt
Denna typen av "fys" kräver ingen utrustning utan går alldeles utmärkt att göra med hjälp av egen kroppsbelastning. Har man ändån bollar, klubbor osv så kan man använda dessa i övningen.

-          Se till att övningarna genomförs rätt
Visa övningarna så enkelt som möjligt och gå runt och se så att övningarna genomförs rätt. En övning som görs fel är ju inte bara så effektiv som den skulle kunna vara utan kan ju över vara en skaderisk i sig

-          Individuell nivå
Se till att övningarna görs enligt individens förutsättningar då alla har olika förutsättningar och utför övningarna. Detta innebär inte att det tar antal ungdomar * x tid att visa utan när man visar övningen, visa hur den kan genomföras om det blir för tungt (plankan på knäna istället för på tårna) eller för lätt (plankan med en arm eller ett ben osv).

-          Få dom att driva på sig själva
Uppmuntra att driva på sig själva. Inte göra övningen slarvigt bara för att slå sin eller andras resultat utan för att hjälpa dem komma över tröskeln att göra övningen ”lätt” just för att det är ”lätt”.

-          Ta hjälp
Se om det är möjligt att få dit någon med speciell kunskap (sjukgymnast) eller varför inte något som inte alls hör till sporten som sådan (15 ”lumpare” som körde "Step" var nog en intressant syn 1995 i Österund). Detta dels pga den kunskap som dem besitter men även för att det behövs en ny röst ibland.

När man ser en 14-årig tjej spela Beachhandboll med knäskydd (modellen med stooora kardborreband och stålskenor som stabiliserar) eller en 13-årig kille som inför varje träning måste tejpa fotleden eller en 17-årig kille vars axel är i princip utsliten, så börjar man fundera på vad som egentligen görs överlag för att minska dessa problem. Vi pratar trots allt om individer som har många år kvar i livet och även om sjukvården och behandlingarna går framåt så är det inte bara en ekonomisk belastning för samhället som sådant utan onödigt lidande för personen som är drabbad.

Och givetvis; detta gäller inte alla ledare och föreningar, väldigt mycket görs redan och jag har generaliserat det hela väldigt mycket...